Ett och ett halvt år senare
Nu sitter jag på planet hem till Sverige när jag skriver det här. Resten av planet sover men det kan inte jag göra idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra det här, hur ska jag kunna sammanfatta 1,5år i USA som au pair. Det är en erfarenhet som man måste uppleva själv för att helt kunna förstå. Så mycket har hänt, jag har upplevt massor och det har hänt massor med mig själv. Det är så konstigt att denna delen av mitt liv har kommit till ett slut. Precis som min värddotter sa igår kväll när hon skulle sova, "det känns som om det var igår vi kom hem från skolan och du var här för första gången". Det har gått så fort (även om jag vet att min mamma inte alltid har hållit med om det haha...). Men samtidigt har jag gjort så mycket. Jag har blivit förälskad i Bay Area och San Francisco. Jag har verkligen utforskat SF och upplevt mycket av vad staden har att uppleva. Jag har fått nya vänner för livet från hela världen. Jag har blivit så mycket bättre på engelska, det är väldigt naturligt att prata engelska. Jag har börjat använda engelska meningsbyggnader när jag pratar svenska lol. Jag har haft tuffa perioder, men jag har tagit mig igenom dem. Jag har inte gett upp. Jag har besökt massor utav nya platser. Jag har besökt 8(?) stater. Jag har besökt lika många national parker. Jag har fått chansen att verkligen se New York, en riktig favoritstad. Jag har gjort resor med folk jag aldrig träffat innan vi åkt iväg. Jag har gjort massor av road trips, långa som korta. Jag har besökt så vackra platser. Jag har varit på så konstiga ställen. Jag har sett en Beyonce konsert, en med Coldplay, en med Tove Lo. Jag har varit på Coachella, hur sjukt. Jag har kört mer bil än vad jag någonsin tidigare har gjort. Jag har även ätit mer brunch än vad jag någonsin tidigare har gjort lol. Jag har spenderat mina pengar, vilket har resulterat i att jag har njutit utav livet. Jag har unnat mig saker jag inte kunnat tidigare. Jag har gått på himla kul fester, allt från frat-parties i Berkeley till att dansa till Calvin Harris i Vegas. Jag har varit tvungen att beställa ett till fake-ID. Jag har varit kär. Jag har varit heartbroken. Jag har träffat så mycket nya människor och gjort så mycket intressanta connections. Jag har blivit en annan person, som min värdmamma sa "you came like an awkward teenager, but you're now a grown up woman ready to take the world". Jag har blivit så mycket säkrare i mig själv. Jag har verkligen vuxit, hur klyschigt det än låter, men jag kommer inte hem till Sverige samma person som när jag lämnade Sverige 1,5år sedan. Jag har fått en oerhörd erfarenhet som gör att jag ser på både Sverige och USA annorlunda. Jag ser mig själv på ett annat sätt, jag vet att jag kan så mycket mer än jag tidigare trodde.
Men framförallt har jag fått en ny familj. Jag kunde aldrig förställa mig innan att dem skulle komma att betyda så mycket för mig. Mina tre värdbarn och jag har blivit så tighta. Jag har varit en jätteviktig del av deras liv. Jag har alltid funnits där för dem. Jag har sett dem växa upp. Det är fantastiskt hur mycket som har hänt med dem på 1,5år. De kommer alltid ha en väldigt stor plats i mitt hjärta. Jag har fått ett par extra föräldrar, jag har varit deras extra tonårsdotter. Men de har även varit mina vänner. Jag är så lycklig att jag har spenderat min tid med dem. De bryr sig verkligen om mig och vi älskar varandra. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som fick dem som värdfamilj, det hade inte kunnat blivit bättre. Jag har fått ett nytt hem. Jag har fått en extra familj som älskar mig och som jag älskar.
Så det är med väldigt blandade känslor jag sitter på planet hem nu. Självklart ska det bli kul att se er alla hemma och faktiskt vara hemma. Men samtidigt är det väldigt jobbigt att min tid som au pair är över. Det är en del av mitt liv som aldrig kommer komma tillbaka, jag kommer aldrig kunna leva det livet igen. Jag hade ett liv där borta. Ett liv som är svårt att bryta ifrån. Så det har varit några känslosamma sista dagar. Som en vän sa häromdagen, "känns det inte skönt att komma hem?", jo självklart gör det det, men samtidigt åker jag ifrån ett annat hem. Men som tur är, både jag och min värdfamilj är så glada att vi gör så här, jag kommer se dem snart igen. Jag kommer nu vara hemma i Sverige 7 veckor och sen i juli och augusti kommer jag åka tillbaka till dem i Cali och vara med dem. Så det är inte ett "hejdå", det är ett "ses snart". Det känns så rätt att göra det så här, ingen av oss var redo att säga hejdå än. Nu får vi alla känna på lite hur det är ifrån varandra och förhoppningsvis gör det det hela enklare. Jag får även känna på hur det är att vara tillbaka i Sverige. Jag är så glad att jag snart kommer vara tillbaka i California, annars hade jag verkligen varit förkrossad just nu. Jag är riktigt taggad för en till sommar där.
Nu ska jag sluta att gråta, så ses vi om några timmar Sverige. Jag vill även säga att det har varit himla kul att så många har följt min tid här på bloggen. Och jag planerar att fortsätta med bloggen tills efter sommaren i alla fall, även om jag inte kommer vara en au pair längre så kommer jag ju spendera lite mer tid over there. Så hoppas ni vill fortsätta följa mig här ett tag till.
Xoxo